oss alla, som den gjorde morgonen d. 5 febr., ehuru sådana ögonblick icke ofta komma på en dödligs lott! Låtom oss länge kvarhålla dessa ögonblick, äfven då, när den yttre ungdomen flytt sin kos! Såsom en tillgifven syster räcker jag eder alla ännu en gång på afstånd handen i den förhoppning, att ni med godhetsfullt öfverseende mottager dessa mina svaga, ofullkomliga ord.”[1]
Sen gick färden till Braunschweig och så åter till Berlin, där den gamla hänförelsen ännu fanns. Rellstab var som alltid djupt rörd och tänkte ånyo på, att det kanske var sista gången: ”En allt behärskande känsla gaf en skarpt i ögonen fallande färg åt alla andra, som konserten väckte — den känslan, att det var sista gången på många år, kanske för alltid, som vi skulle få lyssna till hennes stämma, hvilken bland alla lifliga, sköna och höga minnen, som lefva inom oss, varit den enda, som utöfvat konstens magiska verkan, icke blott i dess rikaste och fullaste mått utan äfven — och detta är hennes egendomliga och största bedrift — i dess renaste form.”[2]
Efter ett kort besök i Dresden reste hon till Hamburg, dit hon den 20 mars anlände. Här sammanträffade hon åter med herr och fru Schumann.
Vi vilja här stanna något för att belysa den utveckling, som försiggått inom henne under den sista tiden. Hennes konsertprogram hade intill 1846 mestadels upptagit operaarior och svenska sånger. Bekantskapen med Mendelssohn och Taubert hade väckt till liv ett intresse för den tyska romansen, och hon upptog sedan allt mera tyska ”lieder” på sitt program. Särskilt blev det Mendelssohns och Tauberts sånger hon föredrog och vann rikt erkännande här-
159
