hon sjöng från bladet Marienwürmchen, Frühlingsglaube, ur ett album, som var henne alldeles okändt — det förblir oförgätligt. Hvilket härligt, gudabegåfvadt väsen är hon icke, hvilken ren, sann konstnärssjäl; huru vederkvicker icke allt, hvad hon säger, huru träffar hon icke alltid det rätta och uttrycker det i få ord! — Kort sagdt, jag har kanske aldrig älskat och ärat någon kvinna så som henne. Dessa sånger skola alltid ljuda i mitt hjerta, och vore det icke orätt, skulle jag vilja säga, att jag aldrig vill höra dem sjungas af någon annan än af henne. Jag behöfver väl knappt nämna, att Robert är lika förtjust i henne. För kompositören är det särskildt en fröjd att höra sina sånger så sjungna ur hjertats djup. Hon lemnade oss, och hvarje gång hon lemnade oss, förblef jag i ett tillstånd af häftig själsrörelse, i det hennes toner och ord ständigt dallrade i min själ. Soaréen i Altona d. 21 var härlig. Sällan bjudes man på så mycket i förening som den dagen — en öfverfull salong, ofantligt entusiastiskt jubel, den utmärkta sången, min egen prestation icke så dålig, Roberts underbara trio nr. 2 med Boie och Kupfer — kort sagdt, ingenting fattades i ett fullkomligt helt. Huru hon sjöng! Huru Rheinisches Volkslied af Mendelssohn, huru Sonnenschein af Robert, nej — det kan icke beskrifvas! Robert sade till henne: ’Detta kommer verkligen solen att skina på ens rygg.’ En sådan friskhet, en sådan barnslig oskuld och naivitet, detta måste man höra och höra om — och publiken gaf sig icke, förrrän hon sjöng om det. Och hur sjöng hon ’Der Himmel hat eine Thräne geweint’ — med hvilket själfullt och intelligent föredrag! Det kan icke med ord beskrifvas, hvilket himmelskt, intryck
161
11 — Jenny Lind.
