Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/166

Den här sidan har korrekturlästs

ett sådant återgifvande af sådana sånger gör! — I dag gaf hon åter ett bevis på, huru djupt hon intränger i allt, hvad hon sjunger, i det att hon sjöng den senare delen af Frühlingsnacht utantill, emedan bladen kommo i oordning, då de skulle vändas. Alla Roberts sånger sjöng hon så, som jag alltid tänkt mig såsom ett ideal, men som jag aldrig drömt om att få höra dem. Hon gick ej förbi en enda finess, såsom andra sångerskor göra; på samma sätt, då andra uppträdde, var det ett verkligt nöje att betrakta henne, ty ingenting undgick henne, icke ens den minsta, den finaste harmoniska skiftning. — Robert har en varm beundrarinna i henne. Hon sade en gång sakta till mig: ’Hvilket snille er man är; hvad jag vördar honom!’ Så glad hon alltid var, då hon märkte, att hon sjungit hans sånger, så att han var nöjd! Men må detta vara nog. Ord kunna endast svagt återgifva känslorna.”[1]

Jenny Lind stannade länge i Lübeck. Hon tänkte på sin tillämnade resa till Amerika och undrade, om hon där skulle få vänner. Man hade älskat henne i Sverige, Danmark, Tyskland och England och förstått henne, men månne man i det stora underlandet på andra sidan Atlanten skulla fatta henne? Hade man förutsättningar att förstå en så helt genom förandligad konst som hennes? Var man mogen för denna den största konsten? Hon betvivlade det. Även tänkte hon på sina krafter. De voro ej desamma nu som förr. Hon skrev d. 6 febr, från Lübeck till en engelsk väninna: ”Jag är, Gud ske lof, mycket bättre nu, än då jag lämnade England. Jag känner endast mycket sällan den svåra hufvudverken; och hvilken lindring det är, det kan jag icke

  1. 10) HR II, 352 ff.

161