Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs

med denna heliga bok; måtte min egen Gusti anförtro alla sina sorger åt denna bok! Då först skola vi förstå att njuta det sanna lifvet.”[1]

Den 12 maj var hon åter i Sverige. Men huru förvandlad tyckte man ej hon blivit! Både utseende och lynne hade undergått en stor förändring. Vad visste man i Sverige om hennes själskval, om allt vad hon genomkämpat under de gångna åren! Jo, man visste, att hon innan utresan förlovat sig med Günther och sedan i England träffat en ny och naturligtvis då slagit upp den första förlovningen, strax ingått en ny, men så åter tappat lusten för denne andre och brutit med honom, då bröllopet redan var utsatt. Man visste av brev, att hon blivit ”läsare” och kunde då förstå, att det ej stod riktigt väl till med hennes hjärna. — Allt detta visste man — det var nog. Stockholm hade förändrat sig. Nu ville man ej längre dåras av hennes sång.

Vi låna ordet av Lotten Dahlgren, som skildrat detta sista officiella svenska besök med ledning av hovmarskalken Bernard von Beskows minnen.[2] Beskow besökte henne några dagar efter hennes ankomst till Stockholm. Han fann henne allvarsammare än förr men som vanligt mycket vänlig. Hon gjorde sig inga illusioner om vistandet i Amerika, men ’behöfde tänka litet på sitt, medan hon ännu hade någon röst i behåll’. Vad som frapperade Beskow liksom andra iakttagare var den obegripliga förändring i ansiktsuttryck, som försiggått, sedan man sett henne sist. Hon syntes ofta förstämd, tyst och grubblande.

Snart var Jenny Linds frekventerande av läsarsammankomsterna det allmänna samtalsämnet i

  1. 12) HR II, 359.
  2. 13) DOB 12.

164