stackars Jenny levde som i glashus. Varje hennes steg bevakades.
Den 31 maj ägde en av teaterkonserterna rum. Jenny Lind sjöng en aria ur Puritanerna, Vielkas sång med flöjterna ur Meyerbeers Fältlägret i Schlesien, Annas aria ur Don Juan och Tauberts ”Jag vet ej, hvarför jag sjunger”. ”Hon förekom mig som ’ein gebländeter Nachtigall’”, utbrister Beskow. Det dramatiska frambröt överallt, oaktat hon avsvurit scenen. Hon hade en synbar svårighet att återhålla gesterna och det sceniska livet. Rösten, särdeles i höjden, var något mera beslöjad än förr. Det förekom som ett sorgeflor legat däröver. De höga tonerna tycktes även fordra ansträngning, och ett par gånger märktes de övergå liksom till skrik. ”Jag är ej rätt säker, om de ej voro litet detonerade; för mig var hennes uppträdande smärtsamt, ehuru man stundtals glömde allt för att blott beundra”, säger Beskow.
Den 7 juni gavs ännu en konsert, den sista i denna serie. Även denna bevistade Beskow. Hon sjöng ”Casta diva” ur Norma, en aria ur Kärleksdrycken, bönen ur Friskytten samt Fjärran i skog och Norsk fjällsång och till sist utom programmet Tauberts ”Jag vet ej, hvarför jag sjunger”. ”Jag har aldrig sett henne så vacker. Ett svärmande uttryck låg öfver hennes anlete, som gjorde henne förskönad. Uttrycket i allt, hvad hon föredrog, var obeskrifligt hänförande. Bifallet gränslöst. Jag fick cn aning, jag vet ej hvarifrån, att — hon sjunger icke längre. Sjelf hade hon yttrat, att det var sista gången hon sjöng på vår teater.”
Detta blev icke händelsen. Vid båda galaspektak-
166
