len d. 21 och 23 juni till firande av kronprinsens förmälning uppträdde Jenny Lind med en del nummer. Under denna sin vistelse i Stockholm lät hon även höra sig på kyrkokonserter. Ja, vid ett par aftonsånger i Jakobs kyrka tog hon upp psalmerna i klockarens ställe samt sjöng tillika med kyrkoherde Fröst åtskilliga andliga och världsliga sånger.
Försöken att få henne sjunga vid extra tillfällen misslyckades vanligen. Beskow fann henne också vid ett besök föga tillmötesgående. ”Hon sade sig ha kommit hit för att ’rangera teaterns affärer’, och nu var det gjort. Hon hade ämnat även sjunga för ’den inre missionen’, vilken hon ’var af allt sitt hjerta tillgifven’, men äfven detta kunde nu ej ega rum. Var högeligen förstämd. Klagade, ’att man aldrig är nöjes, hur man än ställer sig’. Jag avbröt besöket så fort som möjligt.”
Sista gången Beskow avlade besök hos Jenny Lind var d. 26 juni, dagen före hennes avresa, och ändamålet därmed var att överlämna den medalj, som präglats över henne på initiativ av en kommitté, bestående av konstnärinnans närmaste vänner (Lindblad, Fröst, Charlotte Murray, Beskow m. fl.) och med bidrag av alla landets framstående personer från konungen och nedåt. Denna avskedsgåva från fosterlandet och den åtföljande adressen ”gick rakt till hennes hjerta”. Dagen därpå lämnade hon Sverige. Jenny Lind skulle aldrig dit återkomma. —
Dessa sista ord äro ej riktigt överensstämmande med verkligheten. Hon besökte ofta sitt land sedan, men hon sjöng ej mera där för en stor publik. Hon älskade fortfarande sitt fosterland. Men ändå fanns det numera ett tomrum mellan henne och Sverige.
