är med oss’, hvilken gaf den en ny och oväntad prägel, framkallade en gränslös hänförelse. I recitativen väckte utom hennes utmärkta sång det tydliga och pointerade sätt, hvarpå hon uttalade de engelska orden, allmän beundran.”[1]
Den 21 aug. avreste hon till Amerika från Liverpools hamn på ångaren ”Atlantic”. Avskedet från England var ovationsartat. Stora människomassor voro vid hamnen, och för att hindra panik måste hon bege sig till båten en timma tidigare än som eljest var bestämt. Färden var sedan med undantag av en svår storm tämligen angenäm, och icke mindre förväntansfulla stodo amerikanarna på andra sidan och undrade, hur hon skulle se ut och hur hon skulle sjunga.[2]
Den 1 sept. anlände båten till New-York, där Barnum skyndade henne till mötes. Massor av människor trängdes på kajen och på alla ångare i hamnen. En härlig lövsal av ståtliga, gröna träd, dekorerade med flaggor, mottog henne vid strandkajen, och därefter tvenne majestätiska äreportar, av vilka den första i jättelika, lysande eldbokstäver bar inskriften ’Välkommen, Jenny Lind!’ och den andra ett lika strålande ’Välkommen till Amerika!’ placerat strax under den amerikanska örnen.
Barnum hade på bästa sätt sörjt för hennes bekvämhet och sökte hålla massorna undan från att bli för påträngande. Färden i Barnums vagn genom New-York blev ett verkligt triumftåg. Från alla balkonger viftades med näsdukar, blommor regnade ned över henne. På aftonen uppvaktades hon av ett musiksällskap och sedan under natten av fackelbärare.
Då vi läsa om denna underbara hyllning, måste
169
