de försvinna från Jenny Linds väsen, och det religiösa allvaret hela tiden låg på bottnen, framträdde dock mera den rent barnsliga glädjen. Den ungdomliga, skälmaktiga vardagsmänniskan sågo amerikanarna oftare än den religiösa söndagsmänniskan — och det var kanske bäst så. Det sublima, heliga i konstens dyrkan förstod man ej så väl, men man njöt så mycket mera elementärt, och vad ej förståndet kunde fatta, det grep känslan intuitivt. Jenny lärde sig förstå sina amerikanare och de henne, och därför kunde minnet bli så mycket rikare å ömse håll.
Jenny Linds Amerikaturné började med reklam, och vi börja därför med att anföra New-York Heralds tirad d. 10 sept. 1850: ”Hvilken af forntidens monarker antingen i historien eller fabeln var det, som erbjöd hälften af sitt konungarike åt den, som kunde framkalla en riktigt originell sensation eller hitta på ett verkligt lifgifvande nöje? Denna sensation — detta nöje, som den gamla verldens kungamakt icke förmådde åstadkomma, har för ett mindre pris kallats till lif af Barnum, en anspråkslös republikan, och är nu på väg att uteslutande njutas af nya verldens ’suveräner’.”
Vi skola emellertid se, att tonen efter hand under färden blev innerligare och mindre pompös, och till sist talade hjärtat sitt eget språk.
Första konserten ägde rum d. 11 sept. Dagen innan hade Barnum bett få ändra kontraktet. Han var så övertygad om framgången, att han bad få lämna 2,000 i stället för 1,000 dollars pr afton. ”Herr Barnum”, svarade Jenny Lind, ”Ni kallas humbugens konung; mot mig handlar Ni dock som en gentleman! Så var också mitt första intryck af Er. Jag vill
172
