dan sina gäster att stiga in i rummet, där överraskningen blev stor. Barnum, Benedict och Belletti liksom alla de andra fingo var sin julklapp, och allt strålade av glädje. Barnum, som var fullständig nykterist, fick en bacchusfigur, Benedict en rulle tobak etc. Jenny skrattade och hoppade av förtjusning. På glädjen följde sedan allvaret. Jenny läste en julbetraktelse och sjöng några små vackra julsånger. Så var julafton till ända — en gammal svensk julfest långt borta i främmande land.
Sedan reste man till Havanna, där hon bl. a. sammanträffade med Fredrika Bremer. I sin bok Hemmen i den Nya Världen har denna senare skildrat sitt möte med J. Lind: ”Jag hörde någon nämna mitt namn. Förvånad såg jag mig om, och der vid trappans fot stod ett fruntimmer, hållande i ledstången, blickande uppåt med vänligt strålande ansikte. Det var Jenny Lind. Jenny Lind här, och detta strålande, friska, glada anletsuttryck, oförgätligt för den, som en gång sett det hos henne!! Hela den svenska våren är utslagen deri. Jag blef glad. Glömdt var i ett ögonblick, hvad som förr hade kommit emellan mig och henne. — Jag måste gå ned, böja mig öfver ledstången och kyssa henne. — Jag tillbringade sedan med henne större delen af de tvenne dagar, som hon ännu hade kvar i Havanna. — Vi talade mycket om gamla vänner och gamla förhållanden i Sverige, ja, egentligen om ingenting annat, ty allt annat, ära, rykte, rikedom, som hon vunnit utom Sverige, synes ej slagit minsta rot i hennes själ. Jag ville gärna ha hört något derom, men hon hade intet sinne derför eller lust att tala derom. Endast Sverige, de gamla vännerna samt religionsämnen voro högt i
176
