hennes själ; och blott derom ville hon tala. — Jag tyckte mig finna, att Jenny Lind var trött vid sitt kringresande lif och sin roll som sångerska. Hon önskade tydligen ett lif af stillare, djupare innehåll. Vi talade om — giftermål och ett husligt lif. Helt visst förestår för Jenny Lind en förändring af denna art. Men kommer den att fylla hennes själ, att bli nog för henne? Jag tviflar.”
Vistelsen i Havanna blev ej så trevlig man önskat. Som vanligt voro biljettpriserna högre än eljest, och detta hade väckt harm.
Barnum mindes denna enda konsertafton i Cubas huvudstad särskilt. Aldrig hade han sett hennes stora upphöjda karaktär så ren och ädel som just då. Då man visade sitt misshag med visslingar, såg hon sig först om med stor förvåning men sedan fick hela hennes varelse ett uttryck av en energisk och stolt självbehärskning, hennes ögon flammade av trots, och orörlig som en bildstod stod hon där. Med en stolt, nästan föraktfull blick mätte hon sina motståndare, det oerhört stora auditoriet. Musiken började, och tonerna flödade. Några rynkade ännu sina ögonbryn och läto ett hånfullt leende spela kring sina läppar, ehuru de flesta åhörarna visade tecken till överraskning och förtjusning. Snart var allt motstånd som bortsopat. Alla lyssnade och blevo hänförda. Applåderna och bifallsropen tilltogo mer och mer, Jennys seger ökades allt jämt. Den fasta beslutsamma hållningen hos henne hade allt mer försvunnit. Blyg och rörd tackade hon för hyllningen. Barnum skriver i sina minnen: ”Huru sympatiserade jag icke med henne af hela mitt hjerta, och då jag hörde den första visslingen! Ehuru hennes beslut-
177
12 — Jenny Lind.
