samma uppträdande gjorde mig både stolt och glad, kan ej neka till, att jag fruktade för följderna. När jag sedan fick det obeskrifliga nöjet att bevittna hennes lysande triumf, kunde jag ej återhålla de glädjetårar, som ofrivilligt runno utför mina kinder. Jag rusade ned på scenen och upphann Jenny, just som hon dragit sig tillbaka efter den sista inropningen. ’Gud välsigne er, Jenny’, utropade jag, ’ni har behandlat dessa stolta spanjorer på rätta sättet!’ ’Är ni nöjd med mig?’ sade hon helt sakta och blygsamt och slog sina armar omkring min hals. Även hon grät af glädje. Aldrig förut hade hon synts mig så skön som denna oförgätliga afton.”
Barnum uppvaktades med ansökningar om, att flera konserter skulle givas i Havanna, men svaret blev ett obevekligt nej. Jenny Lind skänkte behållningen av konserten till 2 sjukhus och ett kloster på Kuba. Man ville tacka, men hon avböjde.
Därefter for man till New Orleans, där man i förväg ordnat ett ovationsartat mottagande. Sedan gick färden längs Mississippifloden uppåt under konserter å alla större platser. Barnum, som hade sin dotter med sig under turnéen, fick ofta låta henne ”föreställa” Jenny Lind, för att på så sätt skona sångerskan från allt för påträngande nyfikenhet. Ibland fick t. o. m. fröken Åhmansson ”agera” ’den svenska näktergalen’ och le huldsaligt åt den förtjusta folkmassan. Man hade emellertid fått veta om dessa små bedrägerier, och nu ville man låta Barnum förstå, att man ej nöjde sig med sådant mera. Barnum tog då Jenny Lind själv om armen och gick lugnt genom mängden, under det att man ropade, att man ville se den ”riktiga” Jenny Lind. Ehuru Jenny ej var för-
178
