tjust över sådana bedrägerier, var hon för mycket barnet för att ej i alla fall bli road av sådana små skämt, och publiken var som hon själv — fastän den var den bedragna parten. Man var ej amerikanare för ingenting.
Förutom de ordinarie konserterna gav Jenny ständigt andra för välgörande ändamål, och hon vann härmed lika mycket allas hjärtan som genom sin sång. Hennes bostad var alltid belägrad av hjälpsökande, och hon gav, vad hon kunde, så tröttande dessa mottagningar än voro.
Att mycket ”fromt bedrägeri” följde med, må vi förlåta de goda amerikanarna. Man utgav sig som hjälpbehövande för att få se och tala med henne. Man klädde ut sig till kammarjungfru för att komma i hennes närhet — Jenny Lindfeberns symptomer voro de samma, var man kom.
Man hade nått den 92:a konserten, och den 93:e och 94:e voro annonserade att gå av stapeln i Filadelfia, men den sistannonserade drogs in. Barnum var trött på den ständiga guldströmmen och föreslog, att kontraktet skulle lösas. Jenny, som själv fått nog av sin anpart, var glad åt förslaget. Hon var trött och behövde vila — men det gick ej så lätt för henne att draga sig ur spelet som för Barnum. Det fanns så många att hjälpa. Och så kom det sig, att ännu 40 konserter blevo givna utan Barnums hjälp.
En liten förändring skedde i personalen. Benedict kallades hem för att som Balfes efterträdare övertaga kapellmästareposten vid Lumleys teater. Som ersättare inkallades Otto Goldschmidt. Han hade efter att ha avslutat sina studier vid konservatoriet i Leipzig, farit till Paris och fått sin sista utbildning
179
