7. I HEMMETS RO.
(1852—87.)
Den amerikanske författaren Parker Willes hade
tyckt det var synd, att hennes hjärta så länge skulle
vara ”obebott” och längtade efter att få annonsera ut
det under rubriken ’Att hyra’. Han slapp det besväret.
Hon sörjde själv därför, när bara ”den rätte”
kom.
Och han kom. Benedict hade måst resa hem i maj 1851 och utan att tänka på, vad som kunde komma, hade hon bett Otto Goldschmidt ersätta honom. Han var av judisk trosbekännelse men övergick till kristendomen, och Jenny Lind stod själv fadder. För tio år sedan hade hon varit närvarande vid Josephsons dop, och under den gångna tiden hade hon allt mer och mer glatt sig åt den djupa fromhet han alltid visade. Nu stod hon vid ett nytt sådant dop. Måhända gingo hennes tankar tillbaka till ungdomsvännen. Vi veta det ej, men då hon återkommit till Europa, skrev hon, så fort hon kommit i ro i sitt nya hem, till honom. Det var återigen ett brev från en varm kristen till en liktänkande.
Goldschmidt blev liksom ungdomsvännen en troende kristen och delade sin blivande hustrus djupa vördnad för religionen.
183
