så ramla ej dess murar så lätt. Troligen råkar du väl m:lle Bremer någon gång och af henne kan ytterligare få höra berättas om allt det sköna hon sett. Havanna skulle jag unnat dig att få se, ty där begriper man först, hvad naturen såsom moder är — eller rättare sagt, hvad Gud såsom Fader är! Ack, gudomliga Ö! Gudomliga klimat, beundransvärda rikedom i naturprakt och omvävlande skönhet.
Och — jag som ’gick sta’ och gifte mig’ (som folk pläga säga). Hvad säger du om slikt? Nog var det mycket af mig, och nog har jag mer att förlora än de flesta andra. Men det var svårt för mig att vara ensam och bli så sönderstyckad af menniskor och verlden som jag blef, och begäret efter ett hem var alltid högljudt i min själ, så långt jag kan minnas tillbaka. Att jag just skulle råka på att taga Goldschmidt, det trodde jag väl ej. Jag har alltid varit rädd för att gifta mig med en man yngre än jag sjelf[1] — men jag lärde känna honom noga i Amerika, såg hans milda försonliga sinnelag, hade tillfälle att betrakta hans beteende under så många olikartade och svåra situationer, fann så mycken oegennytta och en så rörande och ovanlig vänskap för mig, att jag efter mycken och mogen öfverläggning och efter dödandet af alla illusioner, med bara klara, nakna sanningen framför mig, beslöt att icke visa bort den ifrån mig, som visat sig ädlast och mest sansad af alla jag hade sett. Han har troget — sedan vi nu varit tillsammans litet öfver ett år — hållit hvad någon kvinna nånsin kan fordra af en man, och blir älskvärdare, tillgifnare och mer rörande för hvarje dag. Hans märkvärdiga utbildning i musik intog mig ock-
- ↑ Otto Goldschmidt var 9 år yngre än sin maka.
