ifrån varit mina så trogna följeslagare äfven under de mest brokiga öden.
Att jag Gudilof mår bra vill jag nu tillägga, endast äro mina hufvudnerver klena och angripna, men med ro och lugn blir det väl bättre. Vi hafva varit här sedan sept. och ämna bli här till våren eller kanske öfver sommaren. Dock icke stanna vi här alltid. Min håg står åt Sverige, England eller — Amerika!”
Hösten samma år efterkom Josephson hennes uppmaning och avlade ett besök hos makarna Goldschmidt. Thekla Knös fick ett brev från honom om, hur de ha det: ”Jag dröjde i Leipzig i nära 14 dagar … och gjorde under tiden ett besök i Dresden och på Wackerbarths-Ruhe hos Jenny Goldschmidt. Jag reste dit med hennes man på järnvägen, kom dit till middagen och var der till följande förmiddag. Hon såg mycket lycklig ut och var helt och hållet sysselsatt med sin lille gosse, som heter Walter. Hon sjöng om aftonen Lindbladska och Geijerska visor. Hon var densamma Jenny Lind, något litet äldre och mycket lugnare. Hon hälsar och tackar för sändningen, hon skrifver aldrig och mycket ogärna, när hon det måste. Hon frågade efter alla bekanta och hälsar till alla. Hennes man är ’en pen lille man’, som danskarna säga, god musiker och en hygglig, allvarlig, kanske något blaserad ung man.”[1]
Till Jenny Linds förstföddes dop reste Benedict enkom till Dresden. Hon hade således sin förste ackompanjatör i Amerika i gott minne. Walter Goldschmidt var född sist i sept. 1853. Josephson hörde henne sjunga i hemmet redan samma höst, och det dröjde ej heller länge, förrän även den stora publiken fick höra henne.[2]
188
