Den 26 nov. gav Otto Goldschmidt tillsammans med Schubert och Kummer en soaré. Om fru Goldschmidts medverkan heter det i en notis: ”Hon föredrog vid pianot ett sopransolo ur en hymn för blandad kör af Mendelssohn samt åtskilliga sånger.” Dessa hennes mans soaréer fortsatte även under dec. och jan. månader, och om hennes sång heter det först: ”Det bifall hon vann var utomordentligt.” Därefter blir omnämnandet mera utförligt: ”Hon förnöjde på den senaste konserten Dresdens publik med många sånger, af hvilka flera voro kompositioner af hennes man, Hr Goldschmidt. Salongen var så öfverfylld, att de, som kommo sent, måste stå utanför dörren.”
Ännu hade hon således den stora publiken för sig. Emellertid klagades vid denna tid över, att det ej var riktigt som förr med prestationerna. Hon medverkade vid en Gewandhauskonsert i Leipzig d. 14 febr. 1854, där även hennes man spelade. Hon sjöng en aria ur Skapelsen, en aria ur Fältlägret i Schlesien, ”Die Sterne schau’n in stiller Nacht” av Mendelssohn, ”Mignon” av Schubert, samt Bergs ”Herdevisa”. Kritiken säger: ”Jenny Linds sång fortfar att åstadkomma detta milda i uttryck, som gjort henne så ryktbar; hennes pianissimo, hvari den luftiga klangen så länge förnimmes, gjorde sin behöriga verkan. Detta oaktadt äger Jenny Linds prestationer numera icke den höga grad af fulländning som förr.”
Efter en konsert för välgörande ändamål i Dresden for hon sedan till Berlin, där hon d. 22 febr. sjöng till förmån för Gustaf Adolfsstiftelsen.
Särskilt intressant är en kritik i Neue Berliner Musikzeitung av denna konsert. Den visar framför allt, att, om än ”prestationen ej ägde samma grad av
189
