jag var i en gråt från hennes första till sista ton i Gabriels B-dursaria i Skapelsen. Det var då för en gångs skull fullständig naturlighet, innerligt enkel, förunderlig välklang. Och dock kom det från en röst, som hade förlorat mycket af dess ungdomliga friskhet. Men det förmår verkligen genialitet och ordentlig konstnärsnatur. Den sista aftonen hon sjöng (den 3:dje festaftonen) var jag så väl bekant med henne, att jag kunde bedöma henne lugnt. Hon sjunger just så, som jag, sedan jag kom till klarare förstånd på dylika ting, har velat man skulle sjunga. Ingen stafvelse går förlorad, intet uttryck i texten saknar den motsvarande färgen i tonen; ingenstädes tillsätter hon något för effektens skull (hvad de flesta andra göra), så att sanningen deraf lider. Så sjöng hon Haydns aria med den barnsligaste enkelhet. Men härtill fordras just stor konst; ty i denna musik förekommer de ädlaste figurationer och det klaraste, mjukaste fågelkvitter vid sidan om den enkla, hjertliga kantilenan. Schumanns deklamatoriska, romantiska och något väl mycket affekterade musik (Paradiset och perin) sjöng hon med öfverlägsen anderikhet; men denna musik är ofta så litet sångbar, att sjelf en Jenny Lind hade svårt att finna tonerna klara nog. Det saknades måhända här sångmedel. Uttrycket var ypperligt (huru rent och härligt talar hon icke det tyska språket!), men rösten ofta för beslöjad och i höjden något litet skärande.[1] Men sjelf detta be-
- ↑ Jahn uppger, att orsaken till att J. L. ej förmådde göra något av denna musik mindre berodde på verket (som Kjerulf trodde), utan på att partiet ej passade hennes sångregister. Vi skola längre fram se, att hon ej heller i London förmådde framlocka det rätta intresset för verket. J. L. var eljest, som vi veta, en av de yppersta Schumannstolkarinnorna.
193
13 — Jenny Lind.
