beslöjade har något säreget tilldragande vid sig. Minst tilltalar hennes drillar på de högsta tonerna, när där skall sjungas forte, medan deremot hennes mezza voce och pianodrillar fullkomligt äro så, att man kan mista förståndet. Dertill kommer, att hon blir vacker under sången, att hon (som så långt ifrån är vacker) just där, hvarest de flesta andra (sjelf verkligt sköna) sångerskor se ut, som skulle de förgapa sig, är allra kärast att se på. (Och är ej det just kännetecknet på den äkta konsten, att det svåraste framträder som det lättaste, vackert för ögat så väl som för örat?). Högst beundransvärdt var det, att så öfverfirad och sannerligen också något verldstrött berömdhet uppträder så oaffekteradt och förtjusande. Här får man ej se några konstnärsnycker; hon kan ha dem (ack ja!), men publiken ser dem icke under hennes uppträdande. Hon sjöng med på alla repetitioner (och der var 6 sådana fullständiga orkesteröfningar, hvari c:a 800 personer medverkade), och hon sjöng allt, hvar not hon hade att sjunga, gjorde aldrig invändningar mot något återtagande, som ofta ägde rum för de andras skull, men sjöng ständigt lika noggrant, lika oförtrutet. Man hade gifvit henne en praktstol, som en drottning ej skulle ha försmått; men satt icke i den, och i kören såg jag henne ofta sjunga med, i det hon såg i sin sidodams nothäfte.
För musiken intresserade hon sig, som om hon sjelf skulle ha komponerat den; det minsta felgrepp i orkestern återspeglade sig i hennes drag. Vid första repetitionen förekom mig detta hennes deltagande nästan litet afsiktligt; men jag såg sedan, huru sant det var. Ty denna begåfvade menniska är genomandad af musik. Hvarje nerv hos henne är musikalisk.
196
