Ingen konserterande solist hade hittills lyckats nå så högt upp under en säsong. Närmast kom Paganini med 50,000 pund.
Det hade dock kostat henne mycket ansträngningar, och hennes hälsa var starkt angripen. Hon for i slutet av juli till Kissingen till baden och därifrån i sept. till Nordenay, dit hon ankom ”i ganska sjukligt tillstånd”. I nov. var hon åter hemma i Dresden. Året därpå (1857) var hon mera stilla och gav endast ett fåtal konserter. Hon hade i början av året fått en dotter (Jenny) att vårda, och som alltid lät hon hemmet komma i första rummet. Till fru Charlotte Murray skrev den lyckliga modern d. 25 aug. 1857: ”Mina båda barn och min man — min förträfflige man — äro min jordiska fröjd. Jag har i dem en fyllnad för det jordiska hjertats behofver. Min lilla flicka är rar och fet, och jag mår bra af min amning.”[1]
Josephson synes ha sammanträffat med henne denna sommar, och deras samtal rörde sig då helt säkert ej blott om konsten och hemmet utan även om de religiösa intressena, vilka allt mera sysselsatte henne. Hon omtalar detta besök året efter i ett brev, som vi längre fram skola i utdrag citera. Man hade tänkt sig hennes medverkan vid neder- rhenska musikfesten i Aachen detta år, men Liszt, som var utsedd till dirigent, avböjde på ett ganska karakteristiskt sätt.[2] Han fann henne draga till sig hela publikens uppmärksamhet, så att de varken hörde eller sågo något annat än henne.
Om musikfesten 1857 gick från henne, fick hon så mycket rikare tillfälle året därpå att medverka vid en fest av annat slag. 1856 hade det tyska Händel-
