sällskapet grundats för utgivandet av den store kompositörens verk. Därmed hade Händelintresset fått en ny dragningskraft. Professor Gervinus i Heidelberg upptog därför tanken på en Händelstaty i födelsestaden Halle. Han hade härför vänt sig till romanskompositören Robert Franz i Halle, vilken själv var en stor Bach- och Händel-älskare.
Just under deras gemensamma arbete för saken kom ett meddelande från Jenny Lind, att hon önskade bidraga till förverkligandet av önskemålet. Hon föreslog en stor Händelfest i Halle till sommaren 1858, där Messias under hennes medverkan skulle givas. Förslaget mottogs med stor tacksamhet, och Robert Franz blev anordnaren av festen.
Jenny Lind sjöng även så, att Rob. Franz själv blev överväldigad av rörelse. Dannström skriver i sina Minnesteckningar: ”Den storartade hyllning, som dervid kom henne till del, låter sig knappt beskrifvas, och kritiken saknade ord nog varma för att uttrycka sin förtjusning öfver sångerskans storslagna och hängifna tolkning af den odödlige mästarens tonskapelse.”
En annan svensk musiker, som var närvarande vid festen, Abraham Mankell, ger oss följande skildring av hennes sång: ”Hon tilldelade sin framställning icke endast det högsta konstlif, hon var äfven rent kvinnlig. Bibelorden ’Tager på Eder Hans ok och lärer af Honom’ voro icke en prestmans katederord utan buro karaktären af en den äktaste kvinnlighets egna lefnadserfarenhet, som uttalade sig i en fullkomlig, sig sjelf alldeles glömmande hängifning. Likaså sjöng hon ’Jag vet, att min Förlossare lefver’ med den kvinnliga öfverlåtenhetens himmelska lugn.
200
