återkommen från sin resa i Dalarne och har haft särdeles nöje af sin söndag i Leksand och Dalfolkets seder och bruk. Förnämligast slog an på honom deras beteende i kyrkan och den verkliga andakt, som tyckes råda hos detta vårt bästa folk i Sverige!”[1]
Vid jultiden 1860 föddes hennes tredje och sista barn, sonen Ernst.
1861 och 62 sjöng hon åter å konserter och i oratorier i England och Skottland tillsammans med Belletti, Sims Reewes och Piatti. Dessutom gav hon 3 oratoriekonserter för välgörande ändamål i Exeter Hall under den internationella utställningen i London sommaren 1862. Rösten hade dock nu märkbart avtagit, men ännu återstod det rent konstnärliga framförandet, den mäktiga personligheten i allt, vad hon föredrog. Hanslick hörde henne sommaren 1862 i Skapelsen vid en av de nyss omtalade Exeter Hallkonserterna. Han skriver därom:
”Hon framträdde hvitklädd och utan smink, alldeles som förut. Hon mottog det stormande jublet som förut med en kort böjning på hufvudet. Redan de kända, profetiskt lysande ögonen hade nu förlorat mycket af sin forna glans, och omkring munnen spelade envisa rynkor sitt ohöljda spel. Nu började hon att sjunga, och jag igenkände den härliga stämman ungefär på samma sätt, som man igenkänner ett delvis utplånadt och förvitradt gammalt vackert porträtt. Tonerna kommo något svaga och beslöjade, och i de höga fortesatserna med någon ansträngning. Då och då trängde dock några enstaka silfvertoner från fordom liksom gyllene strålar genom molnen för att liksom förskräckta lika hastigt draga sig tillbaka. Och dock måste jag erkänna, att allt, hvad som stod i
204
