rop genljuda: ’Underbart, härligt!’ Ja, tagen exempel häraf I mest firaden primadonnor och lären af en snart grånad sångerska, hvad det vill säga, att sjunga!”[1]
Hon kände sig ännu vid 70-talets början ha den gamla lättheten att sjunga, ja, hon tyckte t. o. m., att rösten i detta hänseende var bättre då än förut under glanstiden. Kärleken till konsten drev henne att ännu ofta sjunga.
Vi få en liten inblick i hennes liv vid 70-talets början i ett brev, som hon d. 23 nov. 1871 skrev till sin gamle vän H. C. Andersen från Florens, dit hon begivit sig samma höst.[2] Vi meddela det här i utdrag: ”Du vet nog, att jag alltid skattade deras vänskap högt, och denna känsla har vuxit starkare ju längre lifvet med sina stormar och växlingar, fröjder och sorger, gungat mig på verldsoceanens böljor! Så ofantligt ofta framträder Köpenhamn för mitt minne, ty den korta tid jag var där var likväl så rik på intresse såväl som konst, och teatern — som den då var i Köpenhamn — hade verkligen något idealiskt och med vår älskeliga, genialiska H. C. Andersen låg ett poetiskt skimmer öfver nejden. Ja, många år äro gångna till evigheten sedan dess och ett helt lif ligger bakom oss, min käre vän och broder! Herrans nåd har dock underligen ledsagat oss båda, och deras bana har liksom min varit en oafbruten kedja af poetiska fröjder. —
Du torde vara förvånad att finna oss i Florens. Jag har ännu aldrig varit i Italien. Det fuktiga klimatet i England kan jag svårligen uthärda i vintern och till följe deraf hafva vi flera vintrar varit i det härliga Como. Nu var jag angelägen att finna en
- ↑ 10) D 377.
- ↑ 11) Maria Holmström meddelar detta brev i Sthlms Dagbl. och talar där om en ”ny upptäckt”. Så är dock ej fallet. Brevet finnes in extenso återgivet redan 1888 i Neue Musikzeitung (n:r 8).
206
