dagskola för min Jenny — numera 15 år gammal — och så valde vi Florens — hvarest resurser af flera slag är att finna. De känner troligen Florens väl och behöfver jag derför ej i detalj beskrifva de taflor och skulpturer, som finnas i denna skattkammare, hvilka Raphael och Tizian! Hvilka kyrkor! Vi stanna här hela vintern.
Vi hava gjort en mycket intressant resa i Bayern och gingo öfver till det beryktade Passionsspelet i Ober-Ammergau. Mycket vore att därom säga, de enkla bönderna spela med en grace och sanning, som är unique; men jag blir vid den slutsatsen, att de heligaste scener jorden bevittnat skulle aldrig tillåtas att så af människobarn handteras, ty en sacrilège är det dock att spela den heliga Nattvarden, Korsfästelsen, Uppståndelsen och Himmelsfärden! Hur väl bönderna än utföra allt detta (i deras enkelhet och okonstlade väsen), så kunna de dock ej hjälpa det mycket däraf måste påminna om teater och målade kulisser.
Skall jag nu något litet berätta Dem om mitt lif! Min äldste son (Deras bekantskap från Wien) är nu en stor, nästan fullvuxen man; han var 18 år i sista augusti. Han bereder sig nu som bäst på Oxford och beredes nu (i Devonshire i England) hos en private tutor för universitetet. Walter har mycket konstsinne, är lik mig i många ting och har hittills burit den bästa karaktär från sin lärare, Gudiallov. Jenny är guldhårig. Jag menar det slags guld, som De ser på så många af de gamla italienska mästarnes taflor. Hon är musikalisk, spelar med uttryck, som dock kommer alldeles från henne själf, får troligen en stor röst, är för närvarande i den svåra åldern, när de äro
207
