de känsla jag erfarit vid återgenomläsandet af denna din härliga fria — rena — uppåtstämmande uppfattning af mig såsom konstnär. — Hur jag önskar du kunde höra en af min mans härliga Bachchoir-konserter, hvilka naturligtvis gifvas tvenne gånger i april eller maj (i London). Af outsägligt intresse är för mig (och många) inöfvandet hela vintern af den bästa, renaste musik, och allt sedan min man skapade denna ’Bach Choir’ för 2 år sedan, har vintern gått sin kos med snabba steg, och utan tvifvel, om min man kan i åratal fortsätta sin mission, bör en renare smak bildas och saltet i musiken, ja brödet, vill jag tillägga! — blifva födan i st. f. svindrafvel. —
Skulle min äldste son Walter möjligen göra ett besök till Upsala under sitt nuvarande vistande i Stockholm (han reste från Hull till Göteborg d. 11 d.), så har jag sagt honom, att han skall uppsöka dig — ifall du är i Upsala — och ber jag dig vara god nog och visa honom den långa Carolinasalen och domkyrkan. Walter har gått igenom Oxford, så han är bevandrad i universitetsförhållanden.
Men — nu är det tid att bjuda dig handen till farväl. Mycket ledsen var jag, att jag inte kunde fara öfver till Upsala förra sommaren, men jag hade nevralgia nästan hela tiden i Stockholm, och som min tid var begränsad, kunde jag ej utföra den önskade planen. Lindblads besökte jag på vägen. Hur olika han är mot fordom (i yttre afseende menar jag)! Hur sorgligt att se den lifliga själen i ett sådant kroppsligt fängsel!”[1]
Hon hade återsett sitt hemland 1865 och 1876, men
211
