förrän samtalet leddes in på det kära hemlandet, det gamla Sverige. Med stort deltagande och intresse frågade hon efter de bortgångna musikerna, Lindblad, Josephson och Mankell m. fl.
Samtalet kom så af sig sjelf in på musikens område. Och då det nu blef allt lifligare, stegrades ock intresset att mera uteslutande få lyssna till hennes ord, som föllo ungefär så: ’Ja, hvar har vi numera några sångkompositörer, sedan en Bellini, Rossini, Donizetti, Lindblad och Josephson äro borta? Den tiden skrefs det sångmusik — nu åter skrifs det musik, som skall vara för sång, men hvarken är musik eller sång, utan idel harmoniska svårigheter, som lämna åsido det enkla och sant sköna. Också gör vår tid allt för att krångla bort det enkla och fordrar sedan, att allmänheten skall njuta häraf såsom af verklig musik. Och detta oaktadt är det många som sjunga, ja, inte fattas det oss sångerskor. — Men huru många äro de, som verkligen arbeta, och lära sig förstå, huru de skola arbeta och sätta sig in uti kompostörens verkliga mening? — Alla vilja bli stjärnor, som skola lysa i klarhet, den ena öfver den andra; utan att de tänka efter, om de verkligen ha något mer än bara en sångstrupe, jag menar, om de ha ett ljus i sin inre människa, en kraft ofvanifrån; ty all musik, det må vara spel eller sång, som ej går inifrån och utåt, blir aldrig något af värde att höra. — Man måste känna och sjelf upplefva, hvad man sjunger, att är det intet att meddela åt den, som skall höra på. Det finnes så många sätt att sjunga, skall jag säga. Att sjunga för pengar, är ej detsamma, som att sjunga för sanning och för konst. Det första kan man väl taga sig, men det senare allenast få som en
213
