gåfva, gifven af Gud. Nåväl! låt mig få höra något af edra toner.’
Och så sjöngos några svenska sånger af den nya sångerskan, hvarefter samtalet fortsattes med samma intresse som förut. Under samtalet var såväl rösten som metoden och sångläraren föremål för frågor och svar. Allt vittnade om den stora artistens rika och djupgående erfarenhet under hennes mångåriga och ärorika lefnadsbana.
Så slutade det första besöket.
Innan afskedet var den tanken hos mig klar, att på ett eller annat sätt, åtminstone en gång till, söka få förnya mitt besök. —
Dagen kom, och till min stora glädje satte sig Jenny Lind vid pianot för att med egen hand ackompagnera och sedan grundligen kritisera föredraget. Så begynte en instudering af sångerna, som varade i 2 timmar. Och jag måste säga, att här visades, att Jenny Lind var en energi, som i förening med hennes ovanliga begåfning gjorde det instuderade till, hvad det bör vara — en verklig lärdom för hela lifvet. Under sångens föredrag utgjorde tonens klang och färg, såväl texten, artikulationen och accentueringen föremål för hennes noggranna bedömande.
Nöjet var emellertid här icke blott att vara åhörare till de rättelser sångstudiet kräfde, utan äfven förökades detta betydligt, då Jenny Lind lät oss få höra sina egna toner. Hon sjöng för oss den arian, som här var i fråga: arian ’Pious Orgies’ ur Judas Maccabeus af Händel. Och jag tror mig ej säga för mycket, då jag säger: att så sjunger ingen i vår tid en operaaria; ty helt säkert går hennes sång ännu öfver allt annat, hvad man i den vägen kan få höra.
214
