Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs

de greven; ’men detta är ju icke en barnkammare. Det är konungens teater!’ Och han ville icke se henne, så mycket mer som hon vid denna tid var, såsom hon själv uttrycker sig, ’en liten ful, brednäsig, skygg, tafatt, i växten alldeles tillhopaslagen flickunge.’ ’Nåväl’, sade Crælius, ’om greven icke vill höra henne, så skall jag själv gratis undervisa henne, och hon skall en dag förvåna er.’ Då gick greve Puke in på att höra hennes sjunga; och då hon sjöng, blev även han rörd till tårar, och från detta ögonblick var hon antagen; hon fick undervisning i sång och uppfostrades på styrelsens bekostnad.”

Kungliga teatern befann sig vid denna tid i en brydsam belägenhet. Isidor Dannström har skildrat förhållandena på ett belysande sätt: ”En vinterafton år 1825 förstördes genom eldsvåda den å nuvarande Karl XII:s torg då belägna Dramatiska teatern. Genom denna olyckshändelse nödgades man tills vidare i operahuset även inhysa dramatiska scenen. 2 à 3 gånger under veckan uppfördes således å denna teater sångpjäser, övriga dagar komedier, dramer, tragedier o. s. v. Biljettprisen voro något lägre, när dramatiska stycken uppfördes. Med anledning av denna så att säga familjära sammanslagning av de båda scenerna, blevo ej sällan lyriska artister använda även i dramatiska roller och likaså deltogo ofta skådespelare i större operor. Ägde sångaren dramatiska anlag och vackert talorgan, så kunde han alltid räkna på att bli utsedd, när så behövdes, att fylla en talroll, och var däremot en skådespelare begåvad med sångröst och gott öra, så blev han, nolens volens, även använd i operor, i synnerhet där stor personal erfordrades. Den s. k. flitpenningen underlättade dock

18