Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs

sättningar att bli en utmärkt sånglärarinna, är det likväl svårt att uttala något bestämdare omdöme om hennes förmåga i detta hänseende.”[1]

Jenny hade alltsedan 50-talet tidtals haft, som vi sett, mycket svår huvudvärk, och till denna sällade sig med 60-talet andra krämpor. Hon hade satt till mycket krafter och måste nu bära följderna. Konstens väg hade blivit en törnestig, och hon kände sig därför ofta dyster och ensam. Vid 80-talets början hade hon rett sig ett hem utanför London: Wynd’s Point, vid Malvern Hills i Worcester. Alltsedan 60-talet brukade hon tilbringa sommaren i Cannes. Så hade hon de sista åren också gjort.

Före sista resan till södern skrev hon: ”Jag känner, att det är början till slutet. Det är en välsignelse att kunna blicka öfver till den andra stranden och den eviga hvilan.” Sina känslor och tankar om livets slut anförtrodde hon åt en dotter till biskopen av Norwich, till vilken hon bl. a. yttrade: ”Hvarje morgon, då jag står upp ur min bädd, känner jag, att min röst är en gåfva af Gud, och att det kanske är den sista dagen, som jag får använda den. Ja, jag sjunger aldrig utan att tänka, att det möjligen kan vara min allra sista sång, och ber Gud beskydda mig.”[2]

På hösten 1887 antog hennes sjukdom (kräfta) en allvarlig art. Om hennes sista stunder förtäljer den engelska biografien: ”I slutet af sitt lif, medan hon låg på sin dödsbädd i Malvern, svag och sjuk, och hennes dotter en gång öppnade fönsterluckorna och släppte in morgonsolens strålar, lät hon sina läppar forma sig till de första tonerna af den gamla älskade sången [af Schumann] ”An den Sonnenschein!”

  1. 15) ID
  2. 16) HR II, 355.