lan, hade hon ingen fallenhet, ehuru hon bort kunna åtminstone sjunga de sakerna mästerligt; men hon förstod icke hela skolan, det visade hon i Armida, som hon gaf en gång och därefter i tysthet hjälpte till att intrigera bort från repertoaren för alltid,[1] deri understödd af konung Oscar, som, enligt sitt eget yttrande till mig, fann ’den musiken visst mycket vacker, men bra lång’. Med två sådana motståndare s om konung Oscar och Jenny Lind måste Gluck duka under och har ock riktigt gjort det.”[2]
Vi erkänna gärna, att dessa henne påbördade fel äro betydligt överdrivna och avsiktligt gjorda större än de i verkligheten voro. Vi veta, att hon med kärlek och hänförelse gick till sin uppgift även här. Men hans ord visa i alla fall den stora klyfta, som skilde revolutionstidens och romantikens grundåskådning. Det hade ej varit någon möjlighet för Jenny Lind att slå en brygga mellan dessa tidsåldrar. Säga vi, att Schröder-Devrient dock förmådde detta, måste vi tänka på, att denna sångerska på 40-talet hade sin bästa tid bakom sig, att hennes främsta verksamhet med mer än ett decennium låg bakom Jenny Linds, och vi kunna tillägga ett väl så betydelsefullt faktum: hon var själv dotter till en av revolutionstidens främsta tragedienne (Sophie Schröder). Hon hade således revolutionstidens konst i blodet och var danad ur denna tid. En jämförelse mellan Schröder-Devrient och Jenny Lind måste redan i detta hänseende bli betydligt haltande. Om vi därför finna Berlinarna göra sina analogislut rörande bådas egenskaper, förstå vi, att det mera blir en vär-
