En ängel, ren, oskuldsfull, älskande, hängiven, uppoffrande, medlidande, hjälpande, tröstande, god och ädel. Allt superlativer — men vad intryck gjorde hon? Alla blevo gripna, dårade, hypnotiserade av henne.
Jag tror, att ordet ’hypnos’ är det rätta inför hennes personlighet. Hon var en ”siren”, säga några, ”demon” säga andra. Nyromantikerna — således fienderna — säga: ”Gesang-Nixe” (Biilow)[1] Ja t. o. m. hennes bästa vänner råkade yttra något mindre fördelaktigt ibland, då det just gällde denna sida. Vi citera Rellstab (1850): ”Jag har hört större konstnärinnor än Jenny Lind, och särskildt står Rossi (Sontag) på en högre konstnärlig ståndpunkt. Men jag har aldrig hört mera än en Jenny Lind, ej heller någon konstnärinna, som bättre förstod att tjusa.”[2]
Och vad säger så Liszt — hennes motståndare (1855): ”Med denna stora magnet blir allt öfverflödigt. Säg mig någon orkester och sångpersonal, några profrepetitioner, musikverk och program, vid hvilka publiken ej uteslutande vill höra Jenny Lind och åter Jenny Lind?”
Alltså — Jenny Lind var en magnet, som drog till sig allt intresse. Man såg och hörde endast henne. Allt annat var blott biverk. Hennes strålar lyste och bländade så, att allt annat försvann.
Häri låg nyckeln till samtidens dom: hon avväpnade, gjorde alla motståndslösa eller, om man så vill, gripna, hänförda, berusade — hypnotiserade.
Med vilka medel? Genom sin personlighet — allenast sin personlighet.
Man skrattade åt ”lindomanien” då, men lät sig
226
