sina egna vägar, svängande, dansande efter hennes toner.
Att förklara, hur en sådan verkan kunde åstadkommas, är en omöjlighet. De gamle sade, att det var ”djävulskt”, vi säga det är ”himmelskt”. Det kommer härvidlag ej an på terminologien utan på andemeningen, och den är i bägge fallen densamma: makten ligger utanför det ändligas sfär. Det tillhör det oförklarliga men dock oändligt reella.
Då vi gå att närmare skärskåda Jenny Lind som konstnärinna, måste vi ständigt hålla i minnet detta personlighetsdraget i hennes konst.
Som utövande konstnär hade hon på 40-talet två fält att utveckla sin verksamhet på: sången och skådespelarkonsten. Enär hon verkade i båda på en gång, hör det till det mest svåra att rätt bedöma dem var för sig. Var hon störst som skådespelerska eller som sångerska? Dessa frågor ställde samtiden, och vi göra det ännu men utan att nå ett grand närmare det slutgiltiga svaret. Vi vilja först belysa dessa sidor var för sig.
Som sångerska hade hon först sin röst som medfött materiel, vilket således fanns där latent från början. Dannström, själv gammal erfaren sånglärare och därjämte på 40-talet ofta hennes medspelare å Kungl. scenen, har yttrat:
”Naturen hade begåfvat J. L. med en särdeles sympatisk stämma — hög sopran, från d’—e’”, med så att säga nordisk klangfärg, hvilken med hänsyn till sin volym mera lämpade sig för att tolka det ljuft elegiska och tragiska än stora, lidelsefulla, heroiska affekter, om också denna röst, äfven vid fortesatser, fri från forcering och ännu mer från skrik, trängde
228
