igenom både kör och orkester. Mellan registret var det svagaste, och tonerna f, fiss, g, giss, a voro t. o. m. något beslöjade, i följd af att bröstregistret under hennes yngre år blifvit för högt uppdrifvet. Intonationen var klockren, och hvad den tekniska förmågan vidkommer, så var den ej allenast fulländad, utan dessutom präglad af en ungdomsfrisk ursprunglighet; tonansättning, artikulation och frasering mästerliga; hennes mezza di voce, svällning och bortdöende af tonen, snart sagdt underbart, drillen, såväl i pp som i full styrka, i högsta grad ren och jämn, respirationen allt efter textens fordringar fint reglerad.”[1]
Det engelska biografiska verket yttrar sig mera utförligt om stämman som sådan. Där bestämmes hennes register till h—g’”, alltså 2 oktaver och en sext. Huvudtonerna voro c”—a” med fiss” och a” som särskilt klangfulla. Det beslöjade mellanregistret med tonerna f’—a’ kunde i pianissimo vara av en utmärkt effekt, likaså kunde de närmaste tonerna nedom dessa verkningsfullt utnyttjas. I hennes kadenser finnas prov på dessa låga toners utnyttjande. I kadensen utvecklade hon hela sin virtuosa sångkonst. Genom flitig övning hade hon där i passageverket nått en virtuositet som med skäl kunde räknas bland det högsta av samtidens hela sångkonst. Särskilt hörde drillen till det bästa yttre verkningsmedlet.
Som ett litet exempel på, vilken betydelse man tillmätte hennes drill kan anföras följande passus ur en recension i Weimar d. 21 jan. 1846: ”I de flesta fall erfara vi i drillen blott ett tekniskt konststycke, som utföres mer eller mindre lyckadt. På det sätt,
229
