hvarpå drillen utfores af Jenny Lind, få vi dock mera än ett prof på fulländad teknik. Drillen har hos henne till den grad blifvit uttryck för känslorna, särskildt för själens jubel, i en form, som i sig uppenbarar den fria egna njutningen hos ett af glädje darrande hjärta, att vi därvid icke alls tänka mera på den fulländade tekniken.”[1]
Vi anföra här några förut mindre kända passager och solfeggier av henne.[2] Som ytterligare prov vilja vi ur Groves engelska musiklexikon meddela några eljest ej kända exempel:
.jpg)
Att hennes teknik som sådan var fullkomligt virtuosens i detta ords vidsträcktaste betydelse erkände även hennes fiender (även Liszt). Att hon ställde höga krav på sig själv i detta hänseende, förstå vi av många samtidens vittnesbörd. Hon övade sig mycket och med ett oändligt tålamod på passagerna, och märkligt nog fortsatte hon dessa intensiva övningar långt in på 70-talet, då hon ej direkt hade något gagn av dem. Hon uppträdde aldrig utan att noggrant och i detalj ha prövat allt, så att det tillfredsställde henne själv.
- ↑ 6) LL 299.
- ↑ Dessa äro ej meddelade i Holland-Rockstros engelska biografi, ej heller i den svenska uppl. De finnas däremot i ett engelskt verk av W. S. Rockstro och Otto Goldschmidt: Jenny Lind, A record and analysis of the method’ of the late madame Jenny Lind-Goldschmidt, London 1894. Det uppgives här, att boken endast är ett utdrag ur den stora biografien. Man har därför inom J. L.-forskningen lämnat skriften alldeles opåaktad.
230
