Liksom Rubini hade hon särskilt utbildat respirationskonsten till en oanad höjd. W. S. Rockstro skriver härom: ”Hennes röst var ej af naturen lika stark som m:lle Albonis eller signor Rubinis, men hon hämtade andan så snabbt, så lugnt, så skickligt, att den noggrannaste iakttagare aldrig kunde upptäcka det ögonblick, då hennes lungor på nytt fylldes, och de oinvigda trodde, att hennes utomordentliga förmåga att hålla ut tonen berodde på ovanligt starka lungor. Det var denna förmåga, uteslutande förvärfvad genom skicklig andhämtning, hvilken hon hade att tacka för sitt härliga pianissimo och för det underbara välde öfver sitt mezza di voce, hvilket satte henne i stånd att till det yttersta göra ett crescendo samt att sedan utan afbrott låta det efterföljas af ett diminuendo, hvilket dog bort så omärkligt, att man ej kunde upptäcka det ögonblick, då det fullständigt förklingade.”
En annan viktig sida i hennes sång var artikulationen. Hon odlade denna sida kanske mera än mången annan och erhöll även alltjämt lovord för sitt ovanligt distinkta textuttal. Vilken oerhörd övning detta krävde, anade nog mången ej. Fru Birch-Pfeiffer lämnade henne en gång, under det hon övade sig på ordet ’zersplittre’ på b i inledningsrecitativet i Norma, och då hon flera timmar senare kom tillbaka, fann hon henne alltjämt övande sig på samma ord, och hon fortfor därmed, till dess hon lyckades att uttala det fullkomligt riktigt på den tonen. Med allt detta förenade hon ett djupt inträngande i sångens anda och karaktär. Att hon här lät sin egen intuition omedelbart tala, känna vi redan ur fru Schumanns Jenny Lindminnen (se s. 161 här). Men
233
