234
att hon därjämte med reflektionen som hjälp sökte ytterligare intränga i ett verk, veta vi av hennes sceniska tolkningar.
Innan vi gå till denna dramatiska sida i hennes konst, vilja vi först anföra, vad Dannström har att säga om henne: ”I det dramatiska uttryckets mångskiftande nyancer, i förmågan att lika konstnärligt tolka tragiska lidelser som den mest sprittande glättighet och humor låg J. L:s största styrka. Hennes skapande kraft i öfrigt var ej mindre stor än hennes konst att objektivt uppfatta och med inspiration, men tillika med kritisk sans återgifva en rolls olika karaktärer. Ingen sångerska af dem jag lärt känna eller haft tillfälle höra — från Angelica Catalani intill vår tids mest framstående divor — har i detta hänseende kunnat mäta sig med henne, och få hafva också som hon med sina genom ihärdiga studier tillkämpade kunskaper och genom sitt snille förstått att adla den komposition hon hade att utföra, hvilket man ofta, ej ensamt i föredraget af den nyare italienska musiken, utan äfven i tonverk från konstens skilda perioder, egde tillfälle att iakttaga. Visserligen ha flera bland utlandets framstående sångerskor — hvad sydländsk karakteristik och tonstyrka vidkommer — öfverträffat denna ’Nordens näktergal’, men ännu har jag aldrig hört någon sångerska som i känslans finaste skiftningar kunnat gifva en till den grad helgjuten och i sina proportioner harmonisk bild af en rolls såväl lyriska som dramatiska karaktär, ja tydliggöra själsutvecklingen hos de karaktärer hon hade att framställa för åskådaren eller åhöraren och, ehuru ännu ung, med den mogna styrka som eljest endast tiden förmår gifva.”[1]
234
