Dagl. Alleh. heter det: ”Den lilla Jenny Lind spelar utmärkt väl, vi skulle nästan vilja säga för väl. En sådan dristighet och säkerhet i teatralisk aktion hos ett barn, en så fullkomlig frihet från all förlägenhet hos en liten flicka, som uppträder inför en publik af 1,200 personer, är ett undantag från naturens vanliga ordning. Vi hoppas dock, att det ej skall äga något menligt inflytande på den fullvuxna kvinnans moraliska bildning. Säkert är emellertid, att om Jenny Lind fortfar progressivt såsom hon börjat, blir hon tvifvelsutan ett alldeles utmärkt stöd för vår scen.”
Fyra månader senare hade hon en ny roll i Kotzebues Testamentet (Johanna). Även denna roll uppbar hon på ett förträffligt sätt. Tidskriften Heimdal skrev: ”Hon röjer i sitt spel en liflig uppfattning, en eld och en känsla, som är vida öfver hennes år och tyckes angifva en ovanlig fallenhet för teatern.”
Dagens tidningar begynte snart i allt högstämdare ordalag omtala hennes ovanliga begåvning, allt under det att talrollerna blevo allt flera: Otto i Johanna av Montfaucon, Jeanette i Baschan i Suresne (1831); Paul i Grefven af Castelli, Marton i Marton och Frontin, Betty i Jenny Mortimer (1832); Christine i komedien Fredrik och Christine m. fl.
Vi kunna av alla dessa talroller sluta oss till, vilket flitigt bruk man gjorde sig av hennes förmåga.
Något direkt kontrakt synes ej ha avfattats mellan K. teatern och Jenny Lind förrän 1833. K. teatern åtog sig att bekosta hennes utbildning och lät inackordera henne hos modern mot 250 rdr bko. Modern skulle vara skyldig undervisa henne i ”piano-
20
