Kärleksdrycken, Pamina i Trollflöjten. Alice i Robert stod ännu närmare det centrala hos henne.
Den lidande kvinnan tecknades på ett särskilt rörande och djupt sätt, framför allt då det gällde den oreflekterade värnlösa, endast i kärleken levande, kvinnan med det ömma hjärtat och uppoffrande sinnet. Hit höra hennes allra främsta tolkningar som Lucie i Lucie di Lammermoor, Anna i Anna Boleyn, Agatha i Friskytten, Valentine i Hugenotterna, Euryanthe, Elvira i Puritanerna, och framför allt centralrollen Amina i Sömngångerskan. Särskilt dessa två sista roller äro i detta hänseende intressanta. Båda personerna äro oskyldigt lidande, vilka sjunga om sin kärlek i ett tillstånd av extas, bortryckta från den sinnliga världen, Amina som drömmande sömngångerska, Elvira som vansinnig — således även i ett drömstadium. För en natur som Jenny Lind, vilken helt gick upp i sin roll, glömmande hela sin omgivning, passade just sådana roller, där andan liksom uppsade förbindelsen med kroppen för att sväva fritt mot höjden på kärlekens vingar.
Vi ha redan visat, hur just typer som Amina äro romantikens centralpersonligheter. Den fria, obundna själen med den oändliga känslan, den från all reflektion lösryckta anden, drömmande och svärmande som en sömngångerska i månsken, utgjorde tidsålderns ideal. Att Jenny Lind här blev den av alla erkända tolkarinnan betyder just, att hon var ett med sin tid, hade en mission att fylla inom sin egen tidsålder, var danad att verka och besjäla just den tid, i vilken hon levde.
Gå vi utöver denna sfär till den sublima höga prästinnan med det klara förståndet, konfliktmänniskan,
237
