Då vi nämnde, att Jenny Lind ej var en revolutionstidens personlighet utan en romantikens, förstå vi även, vari hon inom sina roller hade sin begränsning och sin styrka, och vi fatta tillika henne själv ur de roller, där hennes centrala väsen kom till sitt rätta uttryck. Vilja vi så till sist ge ett svar på frågan, hurudan Jenny Lind var som konstnärlig personlighet, skulle detta bli: Jenny Lind var ingen reflekterad förståndsmänniska, ingen lidelsefull, obändig krafgestalt, ingen våldsam natur, som bryter ned det gamla och danar nytt på ruinerna, ingen den organiserande, konstruerande viljans konstnärinna — utan den rikt kännande, ömt medlidande, visionärt skådande, ideelt sökande, lugna, begränsade romantiska kvinnan med barnaoskulden och det rena hjärtat.
En fråga hade väl här knappast behövt upptagas, om ej ett svar inom Jenny Lindforskningen förut givits, som varit i hög grad missvisande.[1] Frågan lyder: Var Jenny Lind skådespelerska? ”Hon var ett scenens barn” har så ofta sagts, och man har därmed menat, att scenen var ett med hennes väsen. Redan L. Hjortsberg yttrade, att Jenny Lind, om hon ej haft sångröst, skulle blivit en stor skådespelerska. Vi ha också påpekat hennes intensiva uppgående i sin roll som sådan — ett avgjort dramatiskt drag, som ej har samband med sången. Likaså ha vi funnit, huru kritiken i sitt omdöme ofta alldeles glömt bort att nämna hennes sång för att blott uppehålla sig vid den dramatiska tolkningen. Även detta visar, att man i första hand tänkt på henne som skådespelerska, och då man just där haft de mest superlativa lovord, måste erkännas, att det var där hon befann sig inom
239
