sitt eget centralfält. Ja, man gick t. o. m. så långt, att man beklagade, att rösten ej stod i jämnhöjd med det dramatiska uttrycket. Allt detta visar med full evidens på det dramatiska som hennes centrala fält. Det är även detta, som närmast sammanhänger med den 'magiska’ verkan hennes personlighet utövade. Ännu, då rösten var blott en ruin, förmådde hon bringa publiken i ett slags sinnesrus och extatisk hänförelse.
Då således Adolf Lindgren förklarar, att man enstämmigt satte henne högst bland sångerskorna men hade skilda meningar om henne som skådespelerska, träffar han ej det rätta. Det var snarare tvärtom. Man satte sig formligen ned och med stor djupsinnighet debatterade henne som skådespelerska. Det var ett vetenskapligt problem, som var värt allt begrundande. Om rösten nöjde man sig kort och gott att säga, att den var förträfflig. Nu är det så, att man helst debatterar det som är verkligt stort, och går lätt över det som är svagare — så framt man ej drives av ren klandersjuka, och skådespelardebatten rörde sig aldrig inom denna sfär.
Adolf Lindgren nämnde, att man var ”enhällig” i sitt beröm av henne som sångerska. Nej, visst icke. Debatten rörde sig här vida mera inom gott och ont än inom skådespelar diskussionen, där endast tolkningens art ej tolkningen som sådan var föremål för tvivel. Själva uttrycket i det dramatiska var ett ”noli me tangere”, så länge hon levde. Sångdebatten däremot rörde sig inom det rent objektivt tekniska området: röstens jämnhet, dess styrka, dess ansättning m. m. Här just hade hon många medtävlare. Catalani, Grisi, Persiani, Sontag, Nissen, nämnas tämligen
240
