allmänt som större — d. v. s. då det gällde röstens fysiologiska karaktär. Dannström nämner även Kristina Nilsson som avgjort överlägsen i detta hänseende.
Gå vi från dessa rent medfödda röstresurser till utbildningen, tekniken, virtuositeten, blir förhållandet annorlunda. Då nämnes hon i jämnbredd med nyss nämnda storheter, och gå vi så till sist till det andliga momentet, kommer genast omdömet ”afgjort störst” fram. Men just denna sida är det, som står närmast den dramatiska konsten.
När det gäller att bedöma henne som oratorie- och romanssångerska, måste vi likaledes taga hänsyn till det själsliga moment: uttrycket, det genomförandligade föredraget. Här gällde det just det centrala i hennes väsen, ej tolkandet av andras karaktärer, vilka mer eller mindre harmonierade med henes egen, utan helt och hållet henne själv — hennes egen själ. Att hon just här skulle skildra som ingen annan låg i sakens natur. Den storslagna personligheten som sådan stod här i mittpunkten. Ju mera därför det religiösa blev förhärskande i hennes väsen, dess mera måste oratoriesången trängas i förgrunden, och vi veta, att hon här förmådde hänföra ända in i sin ålderdoms höst, då knappt någon röst fanns kvar — då sångerskan för länge sedan var borta, men personligheten levde samma storslaget friska andeliv som alltid.
Till sist något om de verk hon tolkade inom oratoriet. Hon sjöng aldrig Bach, så mycket hon än, under det hennes man ledde Bachkören, dyrkade denna musik. Hon hade under Mendelssohn haft talrika tillfällen att odla denna sång, om hon blott hade funnit
241
16 — Jenny Lind.
