Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/246

Den här sidan har korrekturlästs

den passa henne. Men ändå finna vi henne aldrig varken sjunga eller före 70-talet uttala sig om denna den sublimaste av den protestantiskt-kyrkliga sången. Det gripande pathos här fanns, fick hon aldrig toner för. Däremot blev Handels mera episkt-dramatiska sång hennes huvudfält. Även här var det således den dramatiska sidan. Mendelssohns Elias, som stod närmast Händel, blev även en av hennes främsta tolkningar näst Messias. Haydns Skapelsen med dess barnaenkla och okomplicerade, oreflekterade natursinne och fromma hänryckning blev en annan av hennes huvudskapelser. Inom romanssången var det även den enkla natursången, som stod henne närmast. Svenska och norska folkvisor, Geijers, Lindblads och Josephsons sånger, Tauberts barnvisor, Mendelssohns ’lieder’ föredrogos verkningsfullast. Även av Schumanns romanser blevo de, som stå naturtonen närmast, såsom t. ex. An den Sonnenschein, hennes bästa skapelser.

Vi betonade i inledningen till detta kapitel svårigheten att tolka hennes personlighet, då vi endast hade att hålla oss till samtidens målningar ljust i ljust, och vi erkänna, att vi med vårt försök att ”begränsa” henne och fastslå hennes grundkaraktär ej kunnat nå en allsidig teckning av hennes väsen i alla dess skiftningar och nyanser. Men måhända vi ända kunna fatta en del av det andliga momentet i hennes personlighet.

Jenny Lind var en intuitivt skapande, ideellt skådande, andligt seende kvinna med alla en kvinnas bästa egenskaper, ömmande, uppoffrande, omedvetet handlande — barnens vän, de fattigas och lidandes trogna vårdarinna och kärleksrika moder. Jenny

242