Lind var naturbarnet från höga Norden med den ljusa optimistiska synen på livet, troende alla om gott och skänkande sig hel och hållen åt den, som blott ville komma, sträckande den öppna famnen mot hela världen. Hon hade den nordiska längtan ut i världen, till de stora vidderna. Hon ägde nordbons stora undran, vad som vore att se över de höga fjällen. Hon sökte sig som så många andra svenskar bort till främmande land för att där täras av längtan till hemlandet men ändock överallt förande med sig en bit av den hemvärld, varur hon framvuxit, undergiven, religiös, drömmande — sådan, som svensken alltid varit.
Då Jenny Linds namn nämndes, kom man alltid ofrivilligt att tillägga ordet ’helig’, och så vitt vi med detta ord förstå den med andliga krafter utrustade fläckfritt rena idealmänniskan, måste vi säga, att få ha stått denna så nära som Jenny Lind. På henne kunna skriftens ord till fullo tillämpas:
Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
————o————
