Min lilla goda Tante! Förlåt att jag tager mig den friheten och skrifver till Tante — men jag vet verkligen ej, hvad jag skall skrifva. Jo, — jag hoppas, att min lilla Tante och Lotta må bra, vi befinner oss alla i högönsklig välmåga! Ack! gud vare lof, att vi snart kommer till staden. Jag längtar grufligt, ty nu är det inte roligt här mera! Tante skall ej vara ledsen, att Mina går och lägger sig i sjön, för det har hon inte gjort ännu; för hon törs inte gå dit en gång — åh — jo — ibland går hon väl, men jag skall nog hålla reda på henne, jag som är gammal och förståndig. — Vi äter så mycket bär, att vi orkar knappast gå ibland, men vi äter inte mycket för och utaf det lilla skälet, att det inte finns några mogna, vi äter bara vinbär och dom är ju hälsosamma — adieu lilla goda Tante! Misstyck ej, att jag har skrifvit så illa. Jag skall skrifva bättre en annan gång. Jag vågar innesluta mig i Tantes vänskap,
Samma rena barnaoskuld framlyser även i nästan
alla hennes ungdomsbrev, något som gör dem till
dyrbara prov på ett harmoniskt, innerligt, hängivet
väsen, själv alltid älskande varmt men även i stort
behov av andras kärlek och tillgivenhet. Det skulle
ej heller fattas henne vänner, vilka städse voro villiga
till uppoffrande tjänster för henne.
Vi ha redan påpekat, huru hennes framgångar som skådespelerska tidigt vunna uppmärksamhet och erkännande. K. teatern förstod också, att här var en
23
