kraft att taga vara på. Därför gjorde den allt för att hjälpa fram henne.
Inom den dramatiska genren ägde K. teatern då ännu Lars Hjortsberg. Han var alla de ungas ideal, och man sökte så gott sig göra lät tillägna sig hans enastående sceniska framställningssätt. Hans spel hade Jenny Lind säkert studerat med djupt intresse. Att detta ej blev utan resultat, kunna vi sluta oss till av ett uttalande av Lars Hjortsberg själv. Han förespådde henne nämligen en lysande framtid som dramatisk artist, om hon ville ägna sig åt denna del av den sceniska konsten. Som en värdig efterträdare till dramatikens stora nestor hade K. teatern sedan 1820 Nils Vilhelm Almlöf. Han hade visat sin oförlikneliga konst i Shakespeares och Schillers dramer och var redan på 30-talet föremål för allmän beundran.
Inom den lyriska genren hade man visserligen ej så stora förmågor, men det saknades ej goda krafter även där. Vi kunna nämna bland dessa Du Puys lärjunge Peter Michael Sällström, tolkaren av Max i Friskytten, Don Juan, Figaro i Barberaren m. fl., Lars Adolf Kinmansson, Leporellos och Papagenos framställare, Per Erik Sevelin, samt bland de kvinnliga krafterna Christina Elisabeth Frösslind, Cendrillons berömda tolkarinna, Henr. Sofia Widerberg med bl. a. rollerna Armida, Pamina, Susanna i Figaros bröllop, Anna i Don Juan, Friskytten och Hvita frun, Anna Sofia Sevelin i Mozarts, Webers, Rossinis och Spohrs operor m. m. Det fanns således goda föredömen för en ung, läraktig elev.
Som operans musikaliske ledare fungerade på 30-talet J. F. Berwald, en man med solid musikbild-
24
