mänhet för att vara mycket svår, och den som kunde behärska denna väl, stod mycket högt i anseende. Sångmästarna vid K. teatern hade det ansvarsfulla uppdraget att utbilda i italiensk sångteknik. Carl Magnus Crælius var alltsedan 1812 förste läraren. Han hade varit i Tyskland och Italien samt skaffat sig goda kunskaper, men som han alltsedan 1809 ej varit i det stora sångarlandet, ansågs hans metod något föråldrad. Han ersattes därför 1831 av Isak Albert Berg, som under 20-talet varit elev av den italienske sångmästaren Siboni i Köpenhamn. Crælius, som gjort den dyrbara upptäckten av Jenny Lind, fick således ej äran att handleda sin unga elev, utan detta anförtroddes i stället åt efterträdaren. Isak Berg var en allvarlig, grundlig man med stor bildning, och han erhöll snart allmän aktning för det sätt, varpå han skötte sitt ansvarsfulla kall. Hans metod var modernare än Crælius’, och han kände bättre till den nya italienska sångtekniken. Han tog sig med stort intresse an sin elev, och hon förkovrade sig under honom också så snabbt, att hon 1835 fick en roll (Georgette) att sjunga i Ad. Fredr. Lindblads Frondörerna, vilken hade sin premiär d. 11 maj och intill d. 24 febr. 1836 gavs 8 gånger. Operan hade emellertid ingen vidare framgång, och Jenny fick således ej så stor vinst av sin första sångroll. Att man dock uppmärksammat henne framgår bl. a. av följande kritik i Tidning för teater och musik d. 20 febr. 1836 n:r 12: ”Bland de spelande torde m:ll Lind förtjäna att i främsta rummet nämnas, såsom den där med största fulländning, såväl i anseende till aktion som sång, utförde sin roll.”
Även i ett annat avseende hade rollen en viss be-
26
