ett försök blev åtminstone gjort. Ad. Lindblad kom till Paris i juni 1842, och han tycks ha gått upp till Meyerbeer för att rekommendera sin skyddsling. Det föranstaltades även ett prov på Stora operan en förmiddag inför några inbjudna personer, men resultatet blev ej något engagemang direkt. Utan betydelse för framtiden skulle emellertid provet i alla fall ej bli.
Om denna sånguppvisning å Stora operan har mycket talats, och man har beskyllt Meyerbeer för oärlighet, då han ej rekommenderade Jenny till Stora operan, enär han ju längre fram, utan att flera gånger än denna ha hört henne, med så stor bevisthet arbetade för henne i Berlin. Om vi sätta saken i sitt rätta sammanhang, så synes det hela kanske mindre ”oärligt”. Meyerbeer hade 1842 intet intresse alls av att engagera någon sångerska för Stora operan i Paris. Han hade några år arbetat där för sin opera Afrikanskan och som vanligt gjort sin librettist Scribe alldeles huvudyr. 1842 hade det gått så långt, att de båda vännerna gått helt i sär, och textförfattaren hade hotat med process. Meyerbeer stod nära en offentlig skandal, då plötsligt konungen av Preussen räddade situationen och kallade honom till Spontinis efterträdare som generalmusikdirektör i Berlin. Det var synnerligen välkommet att på detta sätt lösa bryderiet, och Meyerbeer längtade av hjärtat bort från de sensationella skandalernas stad. Emellertid gällde det för honom att utnyttja den tid, som ännu kunde vara igen. Operan stod ej längre så högt i Berlin, och det behövdes goda sångkrafter. Vad var naturligare än att söka få dem, där de om någonsin voro à prendre. Lindblad kom just i rätta
