stunden, och Meyerbeer bad få låna lokal till ett prov hos monsieur Leon Pillet, chefen för Stora operan. Av artighet måste den tyske maestron bjuda chefen med att höra på. Han kom även men blev i sista stund kallad därifrån till sammanträde. Dagen efter träffade han Meyerbeer och frågade, huru det gått, varpå Meyerbeer givetvis svarade, att det var ingenting for Stora operan, något som betydde detsamma som: kom ej med fingrarna, då jag vill engagera för min teater! Det hade sannerligen varit i högsta grad inopportunt av mr Pillet att vilja rycka till sig en sångkraft, som en man från annat land sökt upp åt sig, blott därför, att han lånat lokal hos honom.
Det skulle emellertid bli en annan dans för stackars monsieur Pillet, sedan Jenny Linds framgångar i Berlin nått den franska huvudstaden. Berlioz, som i pressen var en ledande personlighet, anföll då Pillet öppet. Det hette, att Jenny Lind skulle ha sjungit för att bli engagerad vid Stora operan men blivit förnämt avvisad. Själv skulle den svenska sångerskan blivit så upprörd över parisarna, att hon aldrig velat sjunga där, etc. etc. Pillet försvarade sig, men ändå blev ”Jenny Lindaffären” en av orsakerna till hans slutliga fall som direktör. Vad Jenny beträffar, var ej heller oviljan så stor. Hon talade ofta om att komma dit och hyste aldrig någon bestämd ovilja mot den franska huvudstaden. Däremot ansåg hon den specifikt ”franska operan”, Auberstilen, med rätta ej vara sitt fält, och hon uppträdde ej heller någonsin i en sådan opera.[1]
- ↑ Som en kuriositet kan nämnas, att Auber, ehuru helt säkert ingen persona grata hos J. L., likväl varit artig nog att välja henne som — stoff för en opera. 1855 uppfördes av
54
