skriver hon: ”Jag spelar opera för mig själf ibland och tycker, att jag fått mera känsla, mer verve — mer sanning i mitt spel, åtminstone känner jag lifvets förhållanden bättre nu, än förr. Det är möjligt, att jag kommer att spela sämre än förr, men jag tror ej det; som jag kan spela, spelar ingen.” Hon hade i Paris lärt sig den rätta metoden och fått égalité i sin röst,
Henriette Nissen.
(Musikhist. Museet.)
men det andra var hennes egen konst, och det var nog härpå hon syftade, då hon 1865 skrev till P. Wieselgren: ”Mesta delen af hvad jag i min konst kan, har jag genom otroligt arbete och förunderliga svårigheter själf förvärfvat — och lärt har jag blott af Garcia några få, viktiga saker. Gud hade till den grad skrifvit inom mig, hvad jag hade att studera. Mitt ideal var (och är) så högt, att ingen
56
