Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs

dödlig fanns, som ens i minsta mån kunde tillfredsställa mina fordringar. Därför sjunger jag efter ingens metod — blott efter fåglarnas (så godt jag förmår), ty deras mästare var den ende, som motsvarade min trängtan efter sanning, klarhet och uttryck.”[1] Till Pohl sade hon 1862: ”Jag själf har aldrig haft någon särskildt stor röst, men jag har fått den fullkomligt rationellt utbildad.”[2] Och så till sist ett uttryck, som hon fällde så sent som 1885: ”Sång är lika mycket en moralisk och intellektuell sak som den är en mekanisk. Det är föreningen af dessa egenskaper, som ensam kan dana både läraren och eleven.”[3]

Man torde kunna jämföra dessa ord med ett yttrande, som Garcia lär ha fällt, då det gällde ett omdöme om, vem som kunde vara störst, Henriette Nissen eller Jenny Lind: ”Hade Jenny Lind haft Henriette Nissens röst eller den senare den förras intelligens, hade endera varit världens yppersta sångerska.”

Det var ett underbart sammanträffande, att dessa två Nordens främsta sångerskor skulle verka samtidigt och utbildas av samma lärare efter samma metod, den ena med de härligaste röstresurserna, den andra med den högsta genialiteten. Inför båda stod samtiden full av beundran — men vem var den främsta? Eftervärlden har skänkt segerkransen åt Jenny Lind, och den har gjort rätt, ty i det själsliga momentet ligger nyckeln till all sång, då den vill vara stor.



  1. 7) HR II, 407.
  2. 8) D 371.
  3. 9) D 407.

57