uppvaknat, känt igen sin saknade omgifning och däröfver uttryckt sin glädje, hvilken allt vår gudomliga Jenny gör på ett sätt, att kallare människor än jag kunnat bli förryckta.”
Günthers förtjusning över Jenny Linds ”omfamning” i Sömngångerskan hade nog sina giltiga orsaker. Stackars gossen var redan svårt förälskad i sin motspel erska, och det blev ej bättre under sommaren, då de båda tillsammans företogo en konsertturné genom Sverige. Josephson träffade dem i Linköping, och det blev där nästan en riktig musikfest. Om sina intryck av den andra konserten meddelar Josephson: ”Jenny Linds egen konsert dagen därpå var såsom konsert så mycket inspirerande som möjligt. J. L. sjöng oöfverträffligt och med mer disposition, då det ej var så förfärligt hett som dagen förut. Hennes sätt att föredraga arian ur Pacinis Niobe var värdigt den stora fulländade artisten, som hon är. — Hvilken glans jämte den henne egendomliga storheten i föredraget! Hvilken energi och patos ända in i fioriturerna! Hvilken klassicitet i hennes cadenser! På konsert har jag knappt hört henne sådan! Günther sjöng cavatinan ur Årstiderna som vanligt mästerligt.”[1]
Jenny Lind hade före denna resa genom Sverige besökt Åbo och Hälsingfors och där mottagits med stor hänförelse. Efter Linköpingskonserterna for hon till Köpenhamn, där H. C. Andersen och balettmästare Bournonville mottogo henne med värme. Hon fick bo hos den senare och hade där ett gott hem. Bournonville sökte uppmana henne till att uppträda på operan, men hon tvekade, om hon skulle våga att spela för ett utländskt publikum. Hon hade ännu ej
64
